Anita Robertsson

Jobbar du med specialkontaktlinser har du förmodligen träffat Anita Robertson. Och då har du säkert slagits av den enorma kunskap och det brinnande intresse för specialkontaktlinser och patienter som ryms där bakom den milda, finurliga ytan. Och kanske undrat vem hon är? Det här är Anitas historia!

Anita som är inne på sitt sjuttionde levnadsår har tillbringat de senaste sex åren som kontaktlinsexpert på Multilens i Mölnlycke och löpande planerat att gå i pension, men inte riktigt lyckats. Och även om det formellt nu har skett så väntar nya uppdrag, bland annat som lärare på speciallinskursen på Linnéuniversitetets nya masterutbildning. Kontaktlinser är helt enkelt för roligt! Men hennes karriär började i en helt annan ända.

Jag ville bli hantverkare, jobba i verkstad och löda, svarva och fila. Det var därför jag ville bli optiker – för att få slipa glas, tillverka glasögonbågar och göra lagningar.

Efter att ha gått sex månader på optikerutbildningen hemma i Sverige flyttade Anita 1974 till Tyskland och började som volontär hos en optiker där. Lönen var 500 kronor i månaden men verkstan fylld med allehanda verktyg.

- Efter en tid slutade gesällen som gjorde allt verkstadsjobb på företaget. Då sa jag att ”det kan jag!” och fick chansen att ta ett större ansvar i verkstan.

Tillverka en glasögonbåge

En dag kom det in en konstnär med en trasig båge, en kraftig svart plastbåge som inte gick att beställa eller reparera eftersom den hade en väldigt speciell stil.

- Bågen hade särskilt kraftiga skalmar. Den såg ut som Onassis båge ungefär och han ville absolut ha en likadan. Jag hade sett att både verktyg och plastmaterial till en svart båge fanns i verkstan så jag erbjöd min chef att tillverka en för hand. Det tog två hela veckor, men jag fixade det. Fast när konstnären kom och hämtade bågen var det till min besvikelse chefen som lämnade ut den…

Så småningom bytte Anita jobb och började hos en optiker som tillpassade kontaktlinser. Han behövde egentligen inte fler anställda men gav henne jobb eftersom han ville lära sig svenska. När Anita hade jobbat ett tag undrade optikern om hon ville ta över kontaktlinsdelen eftersom han själv inte var särskilt road av den.

- Jag fastnade direkt för kontaktlinser. Det var jättekul att göra tillpassningar för olika typer av ögon och få linserna att fungera så bra som möjligt för varje individ.

I Tyskland gick det vid den tiden att få bidrag till kontaktlinser från Försäkringskassan, men det gällde enbart för yrkesgrupper där glasögon av olika skäl inte fungerade.

- Först fick kunderna prova stabila kontaktlinser och om de hade svårt att vänja sig vid dem kunde de få bidrag till mjuka kontaktlinser. De stabila kom från tillverkare som Wöhlk och Titmus Eurocon. De mjuka var bland annat HEMA38 med 38 procents vätskehalt och en sort med 55 procents vätskehalt och därmed bättre syretransmission.

Språkkunskap som öppnade dörrar

Efter sju år hos den tyska kontaktlinsoptikern flyttade Anita 1983 hem till Sverige igen för att avsluta sin optikerutbildning och få sin legitimation. Hon hade fått blodad tand när det gällde kontaktlinser men brann inte lika mycket för att sälja glas och bågar så hon kontaktade Zeiss och erbjöd sina tjänster som översättare. Micke Hollinder på Zeiss tyckte dock att hennes översättningar var mer tyska än svenska men bjöd trots det in henne för en intervju eftersom de sökte folk till kontaktlinsavdelningen.

Jag satte mig på tåget till Stockholm för att gå på intervju hos Zeiss. Jag kommer från en gård på landet i Västergötland och hade aldrig varit i Stockholm, så trots att jag hade bott utomlands i flera år så kändes det lite pirrigt. Men jag fick jobbet och flyttade dit!

Anita som hade erfarenhet av Wöhlks stabila kontaktlinser från sin tid i Tyskland och dessutom kunde tyska blev snabbt en tillgång på Zeiss kontaktlinsavdelning i Sverige. Hon svarade i telefon, vägledde kunder kring kontaktlinser, gav råd om tillpassning och höll kvällskurser för optiker.

En gång om året tog det svenska Zeisskontoret med en grupp optiker till Wöhlks kontaktlinsfabrik i Kiel.

- Herr Wöhlk var grundaren av kontaktlinstillverkningen. Han var hyperop +6 D men ville inte ha glasögon så han uppfann en metod att formgjuta stabila linser. Han skapade gjutformar genom att göra avgjutningar med smält vax som han lade på hönsögon. Han är en av de få jag träffat som hade bifokala stabila linser med en liten läsruta nedtill.

Anitas brinnande intresse för kontaktlinser märktes också utåt. När Zeiss lät en reklambyrå göra en marknadsundersökning för att ta reda på vad som var det bästa med Zeiss kontaktlinsavdelning kom de tillbaka med svaret att det var – Anita. Och därmed blev det hon som fotograferades och placerades i annonserna för avdelningen.

Men trots att Anita trivdes på Zeiss började hon längta tillbaka till optikeryrket och mötet med kunder och patienter. Rollen på Zeiss började handla för mycket om försäljning. Men allra först ville hon komplettera sin utbildning.

Det fanns en baksida

Anita hade börjat tillpassa kontaktlinser redan 1978 men först 1990 skaffade hon sin formella kontaktlinsbehörighet. Hon genomförde studierna vid Institutet för Optometri och hade förstås inga större svårigheter att klara sin examen…

- Jag hade väl inga problem att svara på frågorna men på ett av proven glömde jag att vända på sidan och göra uppgifterna där. Som tur var klarade jag mig ändå, säger Anita och ler.

Strax därefter fick hon ett telefonsamtal från Owe Floding som hade börjat tillpassa kontaktlinser redan på 60-talet. Han hade butiken Opticon i Stockholm och sålde både glas och kontaktlinser. Owe ringde för att fråga om Anita ville börja hos honom.

- Han var ju en guru på området och jag skrek JA rakt ut – och hamnade förstås i världens sämsta förhandlingsläge… Men såg verkligen fram emot att jobba hos Owe som hade så stor kunskap och erfarenhet.

En del åkte i papperskorgen

När Owe Floding började tillpassa kontaktlinser svarvade han dem själv. Men allt eftersom intresset för kontaktlinser växte tog han in varumärken som Nordiska lins (idag Multilens) och Rose K.

Innanför butiken fanns en separat verkstad för kontaktlinser med allt som behövdes för justering och desinficering, och där trivdes hantverkaren Anita.

- På bänken runt en polermaskin låg det minst 50 oavslutade kunduppdrag. Det var kontaktlinser som skulle justeras eller kontrolleras men när jag undersökte jobben närmare var det många som var flera månader gamla. När jag hade åtgärdat de fall jag kunde svepte jag ner resten i soptunnan och lyckligtvis var det bara en enda kund som frågade efter något av det jag slängt…

Både Owe och Anita arbetade uteslutande med kontaktlinser och hade 14 bokningsbara besök var per dag. Det var 30 minuter för en linskoll och en timme för en nytillpassning.

- Under Owes sommarsemester var det jag som tog hand om alla kunder, så ibland fanns det varken tid för lunch eller fika. Det var slitigt och långa dagar men jag lärde mig otroligt mycket under de åren, berättar Anita.

Roligaste jobbet

Parallellt arbetade Owe en dag i veckan på kontaktlinsmottagningen på S:t Eriks Ögonsjukhus och för att avlasta honom började Anita göra det också. Där upptäcktes hon av klinikchefen Charlotte Zetterström och de enstaka dagarna blev till en heltidstjänst år 2000. På S:t Eriks Ögonsjukhus fick Anita möjlighet att utveckla kontaktlinsavdelningen och tog bland annat in sklerala linser i sortimentet.

- Det var det roligaste jobb jag har haft. Det var både kliniskt och utmanande. Vi arbetade på samma avdelning som cornea-specialisterna och kunde knacka på hos dem och lösa saker på stående fot. Det var ett viktigt och bra samarbete som gynnade alla – både optiker, ögonläkare och patienter.

Tillpassning med förhinder

Anita träffade många speciella patienter på S:t Eriks Ögonsjukhus. En som hon minns extra väl är mannen med keratokonus som jobbade som utlandsjournalist och hade rest jorden runt i många år. Mannen hade syn kvar på ett öga och där hade han också ett gammalt cornealtransplantat. Han såg 0,18 med sina glasögon.

- Vi tillpassade en RoseK2 IC-lins på honom och han tyckte synen blev helt fantastisk med synskärpan 0,8. Hans första kommentar var att han måste resa jorden runt igen – han hade ju inte sett någonting under första varvet, berättar Anita.

Det visade sig att mannen 22 år tidigare hade varit på väg till en kontaktlinsutprovning men råkat ut för en motorcykelolycka på vägen dit. Det blev inga linser den gången och därefter gick åren utan att han träffat någon optiker som kunde hjälpa honom.

Sverkers soptunna

På S:t Eriks Ögonsjukhus blev Anita också presstalesperson men hade svårt att få tidningarna att skriva om annat än allvarliga infektioner orsakade av kontaktlinsbruk och med hemska foton på illröda, infekterade ögon. Under de åren var Anita med i flera olika radio- och TV-program, bland annat i Sverker Olofssons konsumentmagasin Plus där hon skulle prata om UV-skydd i billiga och dyra solglasögon.

- Jag hade ny klänning och kavaj och letade länge efter passande skor, men de syntes förstås aldrig i TV-rutan… Jag var väldigt nervös. Sverker var fokuserad på sitt och pratade inte med oss medverkande innan inspelningen, så när jag kom in i studion sa jag till honom att ”det är väl lika bra att jag hoppar i den där soptunnan direkt, så kan du intervjua mig därifrån”, men det tyckte han inte alls var nödvändigt. Jag minns inte alls vad jag sa men har i alla fall en inspelning som jag kan titta på om jag vill, berättar Anita.

Förvandlingen till strateg

Efter sju år på S:t Eriks Ögonsjukhus fick Anita möjlighet att jobba hos en kontaktlinsleverantör igen och hoppade på ett jobberbjudande som Nordisk Professional Affairs Manager på Ciba Vision i Göteborg. Där blev hennes uppgift att hålla koll på kontaktlinsprodukterna och marknaden för dem. Hon ansvarade för omvärldsbevakning och skapade strategier för kontaktlinsutveckling och marknadsföring.

- Första arbetsdagen på Ciba Vision skulle vi på en intern säljkonferens i Stenungssund. Försäljningschefen pratade sälj och ”vad, vem, varför, hur, när” och annat strategiskt säljtänk. Jag kom ju från en miljö där allt handlade om det kliniska så det blev en kulturkrock för mig, men det kändes också roligt och utmanande att prova något nytt.

På den fjärde arbetsdagen var det dags för en roadshow som företaget bokat på sjutton orter runt om i Sverige – och Anita var den som skulle presentera.

- Det handlade om att introducera AirOptix for astigmatism på den svenska marknaden. Jag fick en Powerpoint med 120 slides på engelska och skulle med hjälp av den sätta ihop en timmes föreläsning på svenska. Det blev en riktig rivstart för mig, minns Anita.

Masterutbildning

Anita stannade på Ciba Vision i drygt fyra år men det skulle visa sig att hon inte riktigt var klar med skolbänken.

- När jag arbetade på S:t Eriks Ögonsjukhus och sedan Ciba Vision handlade det mycket om min kliniska utbildning och kompetens och jag började långsamt känna ett behov av att vidareutbilda mig.

Anitas tidigare chef på S:t Eriks Ögonsjukhus tyckte att hon skulle doktorera men det kändes inte riktigt som hennes grej. Hon ville dra nytta av sina kunskaper och erfarenheter från alla möten med kunder och patienter på ett bredare plan. Optikerkollegan Göran Skjöld inspirerade henne i stället att gå masterkursen i klinisk optometri vid Universitetet i Kongsberg. Hon började när hon var 58 år och avslutade som 60-åring.

- Det var väldigt intressant och spännande – och svårt! För det första läste jag ju med kollegor som kände mig som den där kontaktlinsexperten och jag visste inte hur själva pluggandet skulle gå. Det var 23 år sedan jag hade suttit i skolbänken och det hade ju varit lite pinsamt om de avslöjat att jag inte kunde något, säger Anita och skrattar.

Men det gick bra. Jag hade två intensiva, roliga år tillsammans med fyra uppskattade kollegor som jag både samåkte och pluggade med. Och jag fick min master!

Och snart blir det skola igen – fast nu bakom katedern. Det där med heltidspension verkar inte riktigt vara aktuellt än…

Under hela mitt yrkesverksamma liv har jag varit omgiven av människor som velat mig väl, trott på mig och uppmuntrat och stöttat mig. Härmed vill jag tacka dem utan någon inbördes ordning: Mina chefer Werner Schulte i Tyskland, Micke Hollinder på Zeiss, Owe Floding på Opticon, Charlotta Zetterström på S:t Eriks Ögonsjukhus, och Mats Porsö på Multilens. Dessutom Jörgen Gustafsson, Charlotte Pallin, Erik Ryderberg, Jeanette Brandt, Stefan Vorberg, Stefan Mickelsen, Per-Åke Östman, Anna Lindskoog Pettersson, Eva Zschüttig Wigh samt många andra optiker som givit mig sitt förtroende och uppskattning.